Reumatologi på Centralsjukhuset i Kristianstad – en personlig betraktelse • december 2011
Verksamheten inom reumatologi i Kristianstad startade i liten skala 1981 då Ido Leden for upp från Lund en dag i veckan. 1982 startade Ido på heltid och han såg till att från början få bra personella resurser som kunde svara upp till dåtidens rehabiliteringsbehov hos reumatikerna.

Sektionens läkare från vänster: Ido Leden (timanställd senior), Anneli Östenson (överläkare), Jan Theander (överläkare & sektionschef), Nazanin Naderi (specialistläkare), Jonas Strömbäck (ST läkare).
Undertecknad kom också från Lund 1983 och tillsammans med medarbetarna utvecklade vi dåtidens reumatologi på den slutenvårdsavdelning med 12 vårdplatser som öppnades 1984. Vi satsade också mycket på utbildning av primärvårdens medarbetare dels via konsultverksamhet från Hanöbukten till Kattegatt i gamla Kristianstad län och dels via utbildningsmöten för distriktsläkare.
Behandlingsresultaten var dock inte så uppmuntrande med dåtidens Myocrisin, Penicillamin, och antimalariamedel, som ofta sattes in sent i sjukdomsförloppet. Studier kom som visade att prognosen för reumatoid artrit var dyster och risken för handikapp stor även om utvecklingen av reumakirurgin under denna tid bidrog till att färre patienter blev beroende av rullstol.
Behovet av förnyelse var stor för vården av den stora patientgruppen med reumatoid artrit. På initiativ av Björn Svensson, Helsingborg, samlades en liten grupp reumatologer från södra Sverige för att diskutera hur en sådan förnyelse skulle ske. Tidigare behandling, bättre inflammationsbehandling, strukturerad uppföljning blev ledorden när ”Bättre antireumatisk farmakoterapi” (BARFOT) sjösattes september 1992.
I Kristianstad medförde Barfotsamarbetet en stor förändring. Resurser omfördelades till att ta hand om nyinsjuknade patienter med inflammatorisk reumatisk sjukdom på ett optimalt sätt. Speciella Barfotmottagningar etablerades där patienterna inte bara träffade läkare utan även övriga i reumateamet, dvs. arbetsterapeut, kurator, sjukgymnast och sjuksköterska. Med detta arbetssätt blev alla medarbetare tidigt delaktiga i patienternas problem. I Kristianstad valde vi Prednisolon och Methotrexate för att åstadkomma inflammationskontroll, vilket blev ett lyckokast. Från att stå ensam som läkare med nyinsjuknade i inflammatorisk ledsjukdom fick man tillgång till hela teamets kunskap. Vi såg snabbt potentialen i den nya behandlingen. Patienterna blev bättre i en utsträckning som var helt oväntad. Hela teamet deltog i glädjen över den nya reumatologin och vi insåg att detta var rätt arbetssätt. 1994 infördes husläkarreformen i Skåne och intresset för reumatologkonsulter försvann. Något som jag inte saknade då nätverket var uppbyggt och vi hade gjort klart för primärvården att vi ville se tidiga artriter direkt. I de nedskärningstider som följde hade vi en lätt agenda. Vi såg inte något behov av en reumatologisk slutenvårdsavdelning på 2000-talet. Vi hade sett vilka underverk man kunde göra med Methotrexate- och Prednisolonbehandling på ett strukturerat sätt.
Under några år av andra hälften av 90-talet växlade vi upp vår slutenvårdsavdelning till en dagvårdsavdelning. När vi i september 1999 öppnade vår nuvarande mottagning och lämnade avdelningsstrukturen högre upp i huset, kändes det som vi kommit hem. Vårt ställningstagande att lämna alla slutenvårdsplatser underlättades av vår position som en sektion på medicinkliniken. Vi deltog i medicinjourerna och insåg tidigt att reumapatienter sköttes bättre på den specialmottagning som vi hade etablerat jämfört med att ligga på en vanlig medicinavdelning. Enstaka patienter sköttes på konsultbasis inneliggande på medicinkliniken. Alternativet till detta vid svår sjukdom, som kräver slutenvård, är vård på regionkliniken i Lund.
I slutet av 90-talet fick vi möjlighet att använda biologisk behandling som komplement till den etablerade behandlingen med Methotrexate och Prednisolon. Vi deltog i en av de första studierna med Enbrel och insåg snabbt potentialen i denna nya terapi. Utvecklingsarbete via Landstingsförbundets ”Bättre flyt i vården” ledde fram till vår största succé, dagvårdsvecka för nyinsjuknade i inflammatorisk ledsjukdom. Denna vecka har blivit en sluss till insikt om att man som patient har en kronisk sjukdom, och man får som nyinsjuknad patient möta alla yrkeskategorier som är beredda att lindra sjukdomen. Utredning görs, behandling startas och merparten av patienterna följs sedan upp av teamet i de s.k. Barfotmottagningarna. Vinsten är stor. Patienten lär sig från början vilken yrkeskategori de bäst vänder sig till vid olika problem.
Infusionsmottagningen som vi drog igång i början av 2000-talet har hela tiden utvecklas, men kräver ständigt utvecklingsarbete för att svara upp mot ny efterfrågan med ökat antal patienter och nya behandlingar. Med patienten i fokus kan vi inom rimlig tid ge de dropp som vi tillsammans med våra patienter bedömer som mest lämpliga.
Mycket fungerar fantastiskt bra med detta sätt att driva reumatologisk vård och alla medarbetare är beredda att se till att patienter som kontaktar mottagningen får snabb och professionell hjälp. Det stora problemet är den del av patientstocken som inte hör av sig självmant. Rehabilitering sker idag huvudsakligen individuellt via reumateamet. Rehabiliteringsdagvård under 5 veckor i grupp genomförs 2 gånger per år. Utöver detta remitteras enstaka patienter till Spenshult och till rehabilitering utomlands (klimatvårdsresor).
Vårt uppdrag är att förse nordöstra Skånes invånare (170 000) med reumatologisk vård. Vi som skall göra det är 3 specialister med visst jouruppdrag på medicinkliniken tillsammans med ST-läkare. Till detta kommer 4 sjuksköterskor, 2 arbetsterapeuter, 3 sjukgymnaster, 1 kurator och 2 sekreterare. Det fungerar ganska bra och vi är den största sektionen på medicin-kliniken när det gäller polikliniska läkarbesök, nästan 4 000 under 2010.
Vi håller vårdgarantin genom en flexibel organisation som snabbt tar hand om patienter med stora problem. Våra resurser är otillräckliga för rutinkontroller. Genom vårt arbetssätt där patienten tidigt efter utredningen på dagvården blir medveten om olika teammedlemmars kompetens och har möjligheten att direkt vända sig till lämplig person minskar behovet av återkommande rutinmässiga kontakter.
Jag är övertygad om att vi i nordöstra Skåne under lång tid har etablerat ett bra sätt att ta hand om nyinsjuknade reumatiker. Kvittot på detta är det stora antalet patienter vi sett gå i remisson sedan vi började med Prednisolon-, Methotrexatebehandling och strukturerad uppföljning. 2000-talets biologiska behandling har ytterligare bekräftat reumatologins utvecklingspotential. Immunologiska landvinningar har framgångsrikt omsatts i klinisk praxis och utvecklingspotential. Vi har också kunnat glädja oss åt reumatologins allt starkare position på sjukhuset. Vår roll som inflammationsexperter på konsultbasis har blivit allt tydligare. Framför allt förhindrar vi onödig antiinflammatorisk behandling och inte så sällan får patienter med inflammatorisk reumatisk sjukdom tidigare kontakt med reumatolog.
Vi i Kristianstad kan se tillbaka på en fantastisk snabb medicinsk utveckling som började med att etablera reumateam, och skapa slutenvårdsplatser, för att efterföljas av 1990-talets insikt att i den nya reumatologin är reumateamet helt centralt för att bibehålla patientens friskbeteende och välbefinnande. Det gamla rehabiliteringstänkandet ersattes av ett nytt och modernt samtidigt som reumatologins slutenvårdsplatser på länsnivå kunde avvecklas.
Utvecklingsarbetet fortsätter och vi håller nu på med projekt som syftar till att optimera infusionsmottagningarna och att starta strukturerade sköterskemottagningar i ett första skede.
Jan Theander
Kristianstad