Södra Älvsborgs Sjukhus – Borås • juni 2013
Bakgrund
Den förste reumatolog som anställdes i Borås var Bo Edström i mars 1974. Han hade då till en början sin tjänstgöring på medicinkliniken, men i hans första uppdrag ingick att bygga upp en reumatologenhet som skulle ge vård åt reumatiker från södra länsdelen av dåvarande Älvsborgs län. (Nu finns ju inte begreppet Älvsborgs län kvar längre, men däremot finns Borås stolthet fotbollslaget Elfsborg, som faktiskt just i skrivande stund firar sitt SM-guld någon kilometer bort!).
Innan man beslutade om utbyggnad av länsreumatologin var Spenshult det närmaste alternativet vid behov av reumavård. Edström fann snart att reumatologin i Borås skulle få de bästa förutsättningarna genom att en avdelning och mottagning inrättades på sjukhusannexet Solhem där Sveriges första rehab-klinik startat 1958. Förebilden för den verksamhet han ville starta var reumakliniken i Lund med sin starka tonvikt på teambaserad rehabilitering och organiserad samverkan med reumaortopedin. Från början beräknade man behovet till 30 vårdplatser, men det bantades till 20, och efter viss fördröjning kunde så verksamheten starta sommaren 1976. Då hade Edström redan hunnit flytta. Flera reumatologkollegor kom sedan och gick under några år. Först kring 1990 fanns en stabil bemanning med två specialister, vilket från 1995 ökade tre och från 2006 och framåt har vi varit fyra specialistläkare.
Senare års utveckling
I mitten av 90-talet genomgick Borås sjukhus stora förändringar och verksamheterna på Solhemsklinikerna flyttade till det centrala sjukhuskomplexet. Detta blev mycket gynnsamt för reumatologin genom att vi fick ta över bra lokaler samtidigt som man delvis byggde nytt för att kunna få in bassäng, sjukgymnastik, arbetsterapi och ortopedteknik. Vi fick nu tillgång till 8 slutenvårdsplatser för 7-dygnsvård på en akutavdelning som vi delade med neurologerna, samtidigt som vi omvandlade vår gamla rehabinriktade 5-dygnsavdelning till en dagvårdsenhet. Där bedriver idag vi en väl inarbetad teambaserad dagrehab med 4-veckorsgrupper med omväxlande polyartriter och spondartriter.
Idag ser vi att behovet av slutenvård är så litet att vi gärna skulle se en ytterligare minskning, eftersom de flesta av våra platser på vårdavdelningen numera upptas av medicinfall. De från början generösa lokalytorna vi fick ta över räcker nu inte alls då vi på samma våningsplan ”sammanbor” med neurologsektionen vars verksamhet i likhet med vår är expanderande!
Läkarna vid Reumatologsektionen i Borås: På översta trappsteget Göran Kvist och Vadir Amin, på mellersta Martin Hedberg, sektionschef, och Natalia Costineanu och längst fram Eva Waltbrand och Daina Lasaitiene. Foto: Martin Hedberg.
Var står vi idag?
Det finns för närvarande två ST-läkare på deltid. Vi har haft draghjälp av de särskilda regionala lönemedel för ST i reumatologi som Tomas Bremell lyckats utverka genom framgångsrik opinionsbildning bland regionens styrande. Vi har utvecklat en modell för remissbedömning där två specialister gemensamt bedömer remisser två gånger i veckan. Våra egna ST-läkare och ST-läkare från primärvården brukar uppskatta att delta vid dessa tillfällen. Genom att vi tillhör medicin- och onkologkliniken (som samlar all invärtesmedicin utom kardiologi och lungmedicin) så deltar flertalet av oss i olika grad i helgarbete som primärjour, bakjour eller rondjour. Förutom att vi då också sköter en hel del internmedicin på våra avdelningsplatser. Ansvarig för reumasektionen inom medicinkliniken är Martin Hedberg.
Med viss stolthet kan vi hävda att vi lyckats komma en liten bit på väg med ultraljud inom reumatologin. Det var kanske svårare att komma ”över tröskeln” än vi trott men framsteg görs från år till år, och vi är i färd med att upphandla vår andra ultraljudsapparat. Vi har också en liten ”satellitmottagning” på SÄS Skene dit en av oss åker varje måndag. Läkemedelskostnaderna är naturligtvis en tung budgetpost och reumatologin är i detta avseende en dyr del av medicin-onkologkliniken, men vi strävar efter att vara så kostnadseffektiva som möjligt genom att i likhet med VG-regionen använda relativt sett mer av infliximab än i landet som helhet. För detta ändamål har vi har en väl inarbetad infusionsverksamhet som drivs av kunniga sjuksköterskor.
Utmaningen för framtiden är hur vi ska kunna ta hand om den ökande gruppen av spondartriter, utbilda de som ska bli våra efterträdare, utnyttja våra sjuksköterskors kompetens ännu bättre (kanske genom särskild sköterskemottagning), tillägna oss fördelarna med PER, bli mera duktiga på ultraljud och expandera infusionsverksamheten – såvida inte nya perorala medel där kommer till vår räddning. Men om Elfsborg kan vinna SM-guld ska väl inte detta vara omöjligt!
Göran Kvist
Överläkare
November 2012