Spenshults reumatikersjukhus stängs • oktober 2014
En epok inom svensk reumatologi avslutas
Reumatikersjukhusen i Skandinavien speglar ett viktigt skede i nordisk reumatologi. I en nyligen publicerad ledare i Norsk Rheumabulletin konstateras välformulerat: ”De ideelle revmatismesykehusene ble bygd av visjonaere leger og patientforeningar i en tid der sykedomsbyrden hos pasientene var stor og tiltakene og i stor grad var preget av reparasjon, av revmakirurgi og rehabilitering” (6). I Sverige inleddes denna era med att sanatoriet i Spenshult stängdes för att efter ombyggnad åter öppna (1953), som reumatikersjukhus.
Spenshults reumatikersjukhus (SRS).
Tillkomsten
Gunnar Edström skriver både i minnesanteckningar och i sin 50-årskavalkad (1, 2) att han sommaren 1948 vid en läkarstämma i Halmstad träffade överläkaren på sanatoriet i Spenshult, Nils Oscar Nilsson, rätteligen Hillerdal då denne antagit detta släktnamn redan 1938. Han hade varit chef för sanatoriet sedan 1917. Spenshult, som många andra sanatorier, hade ett sviktande patientunderlag till följd av den allt aktivare och framgångsrikare tuberkulosbehandlingen under 1940-talet. Hillerdal värnade om sitt sjukhus och insåg att andra vårdkategorier krävdes om sjukhuset skulle ha fortsatt berättigande. Framsynt framförde han tankar till Gunnar Edström, då inte bara riksdagsman och chef för reumatologen i Lund utan också sekreterare i RMR (Riksförbundet mot Reumatism), om att Spenshult kanske skulle kunna övergå till att vara reumatikersjukhus.
Gunnar Edström tände på idén och hade både plattform och förmåga att driva frågan. Detta ledde till ett riksdagsbeslut 1952 innebärande att sjukhuset skulle förvaltas av RMR, för reumatikervård, under tio år. Samtidigt anslogs 827 000 kronor för ombyggnad och viss utrustning. Detta belopp täckte dock inte på långt när behovet om man också inkluderade kostnaderna för första årets drift. Det beräknades att ytterligare c:a 2 miljoner behövdes, ett på den tiden svindlande belopp för en förening av RMR:s storlek och kapacitet. Den då unga föreningen såg mest till möjligheterna och lyckades, tack vare entreprenöranda och entusiasm, att skaffa fram denna summa.
Man startade insamlingskampanjer där den framgångsrikaste var den s k Reumatikerkronan eller AT-kronan eftersom den drevs med stor hjälp av Aftontidningen och dess journalist Bert Onne. Principen var att för varje enkrona som en arbetstagare gav skulle arbetsgivaren ge lika mycket (fig. 1).
Den framgångsrika insamlingskampanjen innebar att sjukhusets start och första årets drift var säkrad. Ombyggnad och anpassning till den nya verksamheten kunde påbörjas. De första patienterna skrevs in i augusti 1953 och månaden därpå, den 20 september, kunde sjukhuset högtidligt invigas av prins Bertil (fig. 2, 3), hertig av Halland, i närvaro av c:a 200 inbjudna gäster, främst från sjukvårdens huvudmän. Till sjukhusets första överläkare för den nya verksamheten utnämndes Curt Ekelund. Antalet vårdplatser var från början 124, fördelat på fyra vårdavdelningar och vårddagskostnaden 24 kronor och 43 öre. 1961 togs ett nytt riksdagsbeslut där det bestämdes, att det tidigare avtalet skulle förlängas tills vidare.

Figur 1. Brevmärke utgivet av RMR i samband med kampanjen Reumatikerkronan för att få medel till start av SRS.
1950- 60- 70-talen
Curt Ekelund efterträddes 1959 av Stig Thune, som kvarstod på sin post fram till sin död 1982. 1950-talet präglades av ekonomisk knapphet, som hanterades genom att sjukhuset såg till att vara självförsörjande i många avseenden, inte bara vad gällde vårdfunktioner. Sålunda hade man egen röntgenavdelning och eget laboratorium men också trädgård, grisfarm, tvätt och till och med eget postkontor, som sköttes av husmors make. Patientklientelet dominerades av personer med svåra funktionshandikapp och Spenshult blev för många ”ett sista halmstrå” (3).
Vårdtiderna var långa (månader) och den behandling som gavs var i många avseenden symtomatisk och med inslag av traditionell Spa-terapi. Ler/slaminpackningar var vanliga och en speciell slamkokare inhandlades från Getingeverken. Leran köptes i början från den klassiska kurorten Piestany i Tjeckoslovakien, men senare tvingade ekonomin (och kanske också rationalitet?) till billigare inköp från Getterön utanför Varberg. För värmebehandling användes också melass (sirapsliknade substans, biprodukt vid sockertillverkning), som spred sin karakteristiska doft i behandlingslokalerna.
Fokuseringen på funktionsterapeutiska åtgärder var framsynt. De utvecklades och förfinades i takt med att den moderna reumarehabiliteringen tog form. På Spenshult prioriterades utbyggnad av bandageverkstad, arbetsterapienhet och sjukgymnastavdelning. En viktig milstolpe var när man 1970 fick en egen träningsbassäng. Curt Ekelund tycks ha haft en pragmatisk inställning. På den tiden var det mycket vanligt med korrigerande gipsbehandling av exempelvis knäledskontrakturer.
På Spenshult ”slutade man snart med detta – knälederna blev så förskräckligt ömmande efteråt” (3). I stället satsade man på olika former av mer dynamisk sträckbehandling, men framför allt på att ge lokala kortisoninjektioner i ömmande och svullna leder. En inriktning och en inställning som man så här retrospektivt kan säga var helt korrekt. Curt Ekelund såg också till att följa utvecklingen inom reumatologin både nationellt och internationellt.
Stig Thune fortsatte i Curt Ekelunds spår.
Sjukhusbyggnaden genomgick flera ombyggnader och renoveringar med sikte på att förbättra vårdmiljö och arbetsmiljö, och att utvidga de olika behandlingsavdelningarna. Som redan nämnts var det en stor framgång när man 1970 fick en egen träningsbassäng. Samma år fick man också ny röntgenutrustning och som huvudansvarig för denna verksamhet engagerades en röntgenolog, Roland Gay, från Halmstad.
Under Stig Thunes tid ökade behovet av öppenvårdsmottagning, liksom efterfrågan på vård för mindre funktionshandikappade patientgrupper. Det ledde till en nybyggnad norr om och parallellt med sjuhuskroppen, som togs i bruk 1975. Här fick man nu en lättvårdsavdelning på ovanvåningen och mottagningslokaler för polikliniska besök på bottenplanet. Sammanlagt hade man nu 132 vårdplatser för patienter från framför allt södra delen av Sverige.
Mot slutet av 1970-talet engagerades också handkirurg, konsulter från ortopeden i Lund, varigenom patienterna regelbundet vid behov kunde erbjudas både handkirurgisk bedömning och, då så var lämpligt, operativ åtgärd. Sådan utfördes i Halmstad eller Falkenberg. I övrigt torde farmakoterapi, funktionsterapi och funktionsåtgärder inte ha skiljt sig så mycket från tidigare decenniers. Stig Thune var en av medlemmarna i den så kallade Heinolakommittén 1965, som utarbetade ett nordiskt program för den reumatologiska vårdens utveckling och modernisering.

Figur 2. Från invigningen av Spenshult. Prins Bertil samtalar med sjukhusets förste klinikchef, Curt Ekelund. (Foto från Curt Ekelunds privatarkiv).
1980-talet – brytningstid och påbörjad utveckling till modernt reumatikersjukhus
I början på 1980-talet hade Spenshult ett ganska tunt externt nätverk med osäker förankring både inom landstingsvärld och svensk reumatologi. Externt användes ord som stagnation. Stödet från huvudmannen var långt ifrån perfekt. I dåtida stadgar för RMR stod i klartext inskrivit som mål, att på sikt avveckla sjukhusen, och verka för att samhället efterhand tog över uppgiften. Patientunderlaget sviktade för såväl Spenshult som för många andra vårdinrättningar med tyngdpunkt på slutenvård och rehabprofil. RMR hade vid denna tidpunkt ytterligare två reumatikersjukhus, nämligen det i Strängnäs (fd Löts sanatorium) och ett nybyggt (1969) i Östersund (ÖRS). Strängnäs avvecklades/stängdes 1987 och Östersund tio år senare.
På Spenshult strävade man medvetet mot modernisering, utveckling och förankring inom svensk reumatologi. Detta ledde t.ex. till samarbete med ortopedkliniken i Halmstad vilket gav en 0,5 läkartjänst inom reumakirurgi till Spenshult. De första utbildningstjänsterna för blivande specialister i reumatologi inrättades genom samarbete med medicinkliniken i Halmstad och flera blivande specialister anställdes. Det startades också FV/SK-kurser för utbildningsläkare inom reumatologi och allmänmedicin, som blev mycket uppskattade och efterfrågade.
SRS blev som ÖRS på 1980-talet känt och erkänt för ett gott kursutbud. Fler sjukgymnaster och arbetsterapeuter rekryterades, som använde moderna rehabiliteringsmetoder. Samarbete inleddes med andra länsreumatologiska enheter. Denna samverkan får namnet BARFOT (Bättre antireumatisk farmakoterapi) och nu skapas det första svenska datoriserade och strukturerade registret för uppföljning av reumatologisk behandling. Redan initialt diskuterades också forskning som del av den verksamheten. Samarbete inleds också med Försäkringskassan för bedömning och rehabilitering av patienter med långvariga smärttillstånd.
Personal utbildas i smärtbedömning och mekanismer kring utveckling och vidmakthållande av kroniska värktillstånd, (samarbete med smärtrehab i Göteborg samt användning av nationella smärtregistret).

Figur 3. Invigningen av Spenshult uppmärksammades naturligtvis av medierna.
1990-talet konsolideringens decennium
Spenshult börjar nu segla allt säkrare och tryggare på det oroliga och nyckfulla sjukvårdshavet. I motsats till de två andra reumatikersjukhusen lyckades SRS avvärja nedläggningshotet och utvecklades till en modern enhet för reumatikervård. Starkt bidragande till denna positiva utveckling var entreprenörskap, professionell ledning och start av FOU-verksamhet (5).
50 års jubileet 2003 firades med flaggan i topp och kännetecknades av framåtanda och förtröstan inför framtiden.
Slutfasen
RMR/RF (Reumatikerförbundet) ser dock såväl ekonomiska risker som problem med att både vara vårdgivare och intresseorganisation för Spenshults Reumatikersjukhus. Medlemmar runt om i landet har också olika inställning till fortsatt drift av sjukhuset och RF beslutar att försöka hitta en annan huvudman för verksamheten.
Spenshult säljs i ett tvåstegsförfarande till det danska företaget Transmedica och Spenhult AB byter byter namn till Axess Medica. Ägarbytet leder till nya investeringar och bl.a. satsning på ombyggnad av en av vårdavdelningarna till operationsavdelning, ny röntgenenhet samt anställning av reumakirurger och handkirurger med tillhörande kringpersonal. Sjukhuset får därmed två verksamhetsområden, ortopedi och reumatologi. Senare tillkommer cancerrehabilitering. Under en period bedrivs konferens och hotellverksamhet som ett försök att ta till vara alla byggnader och den vackra miljön.
FoU -verksamheten utvecklas och doktorander från olika yrkesgrupper knyts till FoU-enheten. Antalet framlagda doktorsavhandlingar och representation på internationella vetenskapliga möten glädjer alla berörda och är också ett kvitto på verksamhetens kvalitet.
Trots svårighet att få ekonomisk bärighet i verksamheten, ekonomin tyngs bland annat av det stora fastighetsbeståndet, finns det en fortsatt framtidstro. Bl.a. startas en öppenvårdsmottagning i Helsingborg. I nuläget är det ovisst hur och om denna kommer att fortsättas.
Under 2013 är det dags för ny försenad upphandling av länsreumatologi i Halland och för första gången finns, förutom SRS, ytterligare en anbudsgivare, Capio Movement. Dessa lägger ett betydligt lägre bud procentuellt, sett utifrån kravspecifikationen. Axess Medica menar att man inte tagit hänsyn till vissa frågor och verksamheter men detta väljer Region Halland att bortse från. (Det visar sig t.ex. att FoU kommer att få kraftigt ökade kostnader för lokaler, drift och administration, sådant som Spenshult/ Axess Medica tidigare bistått med.)
På formell grund fanns ingen möjlighet att överklaga upphandlingen. Försök görs att rädda den ortopedkirurgiska verksamheten men man bedömer slutligen att det ekonomiska underlaget är för svagt.
Under 2014 kommer därför successivt all verksamhet på Spenshult/Axess Medica att upphöra och hela fastigheten är i skrivande stund till salu.

Figur 4. Huvudbyggnaden, numera klassad som byggnadsminne, uppfördes efter ritningar av den berömde arkitekten Ivar Tengbom. I jubileumsboken från 2003 finns ett rikt bildmaterial och detaljerade uppgifter om sjukhusets tillkomst.
Slutord
En epok i svensk reumatologi är avslutat i och med stängningen av SRS. I övriga nordiska länder ses en likartad utveckling. Sålunda stängdes 2010 i Finland det på 1950-talet så berömda sjukhuset i Heinola (4).
Det paradigmskifte, som inleddes inom reumatologin i slutet av 1990-talet och de därmed sammanhängande behandlingsframgångarna har medfört att slutenvårdsbehovet numera är minimalt.
Ido Leden
Annika Teleman
Referenser/källor
1. Edström G. 50 år i reumatikervårdens tjänst. Lund: Bröderna Ekstrands Tryckeri AB, 1980.
2. Edström G m fl. Anmälan och Kort sagt om Riksföreningen och dess verksamhet. Reuma no 1, 1949.
3. Ekelund C. En reumatolog ser tillbaka på 1940- och 50-talen. I: Leden I, Nived O red. Svensk Reumatologisk Förening 50 år. Oskarhamn: AB Primo, 1996: 33 – 38.
4. Kauppi M, Säilä H, Belt E, Hakala M. Beware of the biological – hospitals may die: the rheumatism foundation hospital, Heinola, Finland (1951-2010). Clin Rheumatol 2012; 31: 1131 – 54.
5. Leden I. Spenshult som Reumatikersjukhus. I: Spenshult 1913 – 2003. Miljöns läkande kraft – mot allhärjare och folkförstörare. Emmaboda: ÅkessonBerg AB, 2003: 150 – 71.
6. Soldal D. Hvor er revmatologien I dag og i 2030? (Ledare). Norsk ReumaBulletin 2014 (Nr 1): 4-5.
Författaruppgifter
Ido Leden var på 1980- och 90-talet överläkare och chef för reumatologsektionen i Kristianstad. Han var under åren 1986 – 96 medlem i Spenshultsdirektionen, som representant för dåvarande Kristianstad läns landsting.